Ilka Oliva Corado
Crónicas de una inquilina
LatiCes översättare: Jessika Tobar
Två brödraländer med afroättlingar i och med det stora antalet slavar som togs dit av kungarikena Frankrike och Spanien samt av holländska kapare och britter under fem århundraden. Två länder som delar en ö i mitten av havet, med samma samhällsstruktur och den minsta skillnaden mellan språk: i Dominikanska republiken talar man spanska och i Haiti talar man creole.
Båda länderna är fattiga, invaderade, överfallna och domineras av maffian som har lett regeringarna i årtionden. Oligarkier som reproducerar hat, rasism och utestängande för sin egen bekvämlighet. Dem förtrycker och utvisar folk.
Det finns inte många kulturella skillnader mellan Haiti och Dominikanska republiken, i båda länderna precis som i resten av Latinamerika har diktaturer funnits i decennier, vilket hindrar utvecklingen av byarna och tvingar in människor i fattigdom och migration.
Dominikanska republiken och Haiti delar samma smak för mat och karibisk musik, men när det kommer till hudfärg och afrikanska rötter, har kanske haitianer en lite mörkare ton som skapar en enorm konflikt när haitainer kommer till Dominikanska republiken eftersom de diskrimineras av myndigheter, polis och samhälle i allmänhet. Precis som händer med afrikaner i Europa och latinos i USA.
Det är svårt att migrera till Dominikanska republiken under dessa förhållanden, även om haitiernas migration till grannlandet inte är något nytt, vilket inte heller de politiska konflikterna mellan de två nationerna är, är det därför svårt i och med att det pågår en systematisk diskriminering som startade under den tid diktatorn Trujillo regerade, som föraktade alla haitianer och katalogiserade dem som lata, tjuvar och smutsiga okunniga. Detta var en retorik som gynnade Trujillo i årtionden (och som än idag gynnar oligarkier) Diskrimineringen var inte tillräcklig för honom, utan han föreslog även att man skulle utrota den haitiska migrationen och rensade upp vid territoriets gräns vilket resulterade i många fattiga dominikaners död, dominikaner med mörk hud.
1937 beordrade Trujillo Perejilmassakern, 30 000 haitiska män, kvinnor och barn dödades, människor som levde i extrem fattigdom med lågavlönade arbeten, nästan med slaverivillkor. Migrationen kallade Trujillo för det «haitiska problemet» och ansåg att en «invasion» det vill säga invandring i landet var en utmanande fara för Dominikanska republiken vad gäller den sociopolitiska och kulturella faktorn.
Militära och polisiära styrkor ägnade sig åt att gå från hus till hus och be alla personer uttala ordet “perejil” (persilja), vilket haitier med deras något sämre spanska (eftersom de talar creole) inte kunde uttala väl och det var alltså då uppenbart vem som var haitie eller ej, och de som inte kunde uttala ordet dödades med machetes, yxor, knivar, pinnar eller pistoler. De döda kropparna kastades i den 55 km långa floden Dajabon som skiljer Haiti från Dominikanska republiken. Efter massakern började floden kallas för “río Masacre” (massakerfloden) eftersom blodet färgade floden röd.
Även om man kan tro att detta borde ha stannat i det förflutna och vara en del av historian nu, att människor borde ha lärt sig av det, då tror man fel. Glömskhet, klassism och rasismen upprepas om och om igen, med olika metoder, men med samma mål i Dominikanska republiken: att utvisa haitier från landet. Två slagord dominerar inom den dominikanska politiken: «den haitiska frågan och invasionen.» Samma slagord används strategiskt när regeringarna vill avleda uppmärksamheten från något stort som pågår.
Haitier används som kanonmat och exponeras som pesten som har tagit över Dominikanska republiken. Frågan om olaglighet, som fascisterna kallar det, som försöker omvandla de stackars människorna som inte har några rättigheter till ett exploaterbart och engångsobjekt. Trujillos dröm och drömmen för många presidenter som kom efter honom blev verklighet 2013.
Med domen 168-13, fastslog den dominikanska republikens författningsdomstol att barn födda i landet av personer som inte är medborgare, inte heller kan anses vara dominikaner eftersom deras föräldrar är migranter i transit. Detta retroaktiva beslut lämnade hundratusentals personer utan rättslig status soch förvandlade dem praktiskt taget till statslösa. Det är en segregation, en Apartheid.
Det var ett hugg i ryggen för många tusentals haitiska emigranter som anlände 1949 som säsongsarbetare för att arbeta i skärningen av sockerrör, i ett program som godkänts av båda regeringarna. (Precis som det säsongsarbetarprogram som fanns mellan USA och Mexiko, där USA efter att ha använt dessa människors arbetskraft deporterade tillbaka personerna till Mexiko och inte heller betalade människorna deras arbetsrätt eller gav dem bostad som utlovat.)
Åtgärden gäller alla personer födda i landet mellan 1929 – 2013. Så med andra ord, tog staten i och med detta beslut, ifrån 4 generationer deras nationalitet, som i över 8 decennier har varit registrerade som dominikaner, vilket efter införandet av denna lag tar bort de grundläggande rättigheterna för alla dessa personer, rättigheter som: rätt till personligheten, namnet, nationaliteten, familjen och arbetet.
Det är utan tvekan ett slag mot den haitiska invandringen. I Dominikanska republiken beräknas det leva mellan 700 tusen till en miljon haitier utan dokument vilket konverterar dominikanska födda barn av haitier till andra klassens medborgare och regeringens övergrepp och exploatering begränsar dessa människors tillgång till: utbildning, till värdiga och formella jobb, sociala förmåner och till rättsväsendet. Detta kommer att vara utan tvekan ett komplement till det folkmord som begicks av Trujillo.
Den omedelbara reaktionen från internationella organisationer för mänskliga rättigheter ledde till att regeringen 2014 skapade en nationell plan för reglering av utlänningar i oregelbundna migrationssituationer i Dominikanska republiken, som gör det möjligt för personer som är födda i Haiti att få juridisk hemvist om de kan bevisa ovedersägligt att de har bott i Dominikanska republiken sedan före 2011, men många h intar inte kunnat bevisa detta och har därför återvänt frivilligt eller blivit deporterade.
Denna lag delade upp drabbade människor i två grupper: Grupp A, bestående av personer födda i Dominikanska republiken och som är skrivna i den dominikanska folkbokföringen, och grupp B, som består av personer födda i Dominikanska republiken men som aldrig registrerats i civilregistret.
Inom denna regleringsplan finns en möjlighet till uppehållstillstånd som kallas “Residenia Temporal Ordinaria” (vanligt temporärt uppehållstillstånd) och kan liknas vid TPS (Temporary Protected Status) som förnyas var 18:e månad.
Men fyra år har passerat och klagomål från medborgarna som har lämnat in alla sina papper och dokument till myndigheterna fortsätter att strömma in, eftersom myndighetspersonerna gör avvikelser för att fördröja ärendena så att människor inte får sina medborgarskap eller hemvister.
Anklagelser om maktmissbruk och främlingsfientliga och rasistiska förolämpningar gentemot det haitiska samhället och gentemot barn till haitier födda i Dominikanska Republiken ökar ständigt.
Domen 168 och lagen 169 har gjort att landet delats upp i två läger, ett som stöder vistelsen och legaliseringen av dominikaner med haitisk härkomst och ett som kräver deras omedelbara utvisning. Identiskt som i USA med den odokumenterade latinamerikanska gemenskapen. Det finns inte mycket skillnad mellan anglo-rasister och dominikanska afro-rasister, eller?
Denna behandling med förakt och utestängande, övergrepp och rasistiska förolämpningar har gjort att haitierna och barnen till haitierna utesluter sig själva från samhället för att undvika eventuella problem med myndigheterna som placerar dem i en deporteringssituation.
Precis som i USA, utför Dominikanska republiken rekvisitioner, bland annat på bussarna där myndighetspersoner kan begära att se människors dokument och de som inte har något deporteras inom kort; och även om många många haitier eller deras barn har dokument, känner dem sig hotade eftersom de mycket väl vet att rasism kan göra att en myndighet hittar på vilken ursäkt som helst för att utvisa dem.
Å andra sidan, tråkigt nog flyr även hundratals dominikaner sitt land och försöker ta sig över havet i jollar, små båtar för att försöka komma in i USA via Puerto Rico, och om de inte stoppas av kustbevakningen i deras land och skickas tillbaka, stoppas dem senare av kustbevakningen i Puerto Rico som deporterar dem tillbaka till Dominikanska republiken.
Om den extrem fattigdomen gör att dominikaner emigrerar från sitt land (dem söker sig ofta till Chile och Peru) föreställ dig hur haitierna kommer att behandlas i nästa land de kommer till om de återigen måste emigrera.
Dominikanska republiken är i världens ögon ett paradis med tropiska stränder och sexturism. Naturligtvis det senare inte lika exponerat som det första, eftersom dem som hanterar denna “turismen” är desamma som hanterar landets invandringslagar, det vill säga oligarkins största kriminella maffior.
Hur osannolikt det än låter så har Dominikanska republiken tagit ifrån sin egna barn deras nationalitet, bara för att de är av haitisk härkomst.
Ser du hur rasism och klassism är mänsklighetens ondska och inte ett lands?
Och frågan är: Hur behandlar vi migranter utan dokument i våra egna hemländer? Kommer vi en dag att erbjuda migranter vistelse i landet och medborgarskap eller kommer vi bara att strunta i dem?———————
Författarens blogg: https://cronicasdeunainquilina.com